Poddnamn: SwebbTV2
publicerad: 2024-10-21 15:00
krönika med Karl Olov Arnstberg – Meritokratins tillkortakommanden
När Anna Kinberg Batra i slutet av september 2024 fick sparken som landshövding i Stockholm, så var det ett meritokratiskt beslut. Hon hade vid två tillfällen hoppat över det regelverk som styr anställningar i staten och dessutom anställt en person som inte svarade mot de specificerade kraven. Justitieombudsmannen var stenhård i sin kritik. Han sa: ”Vi pratar om vår grundlag här. Om man inte har respekt för den, då ska man inte vara myndighetschef”.
Den brittiske sociologen Michael Young myntade begreppet meritokrati 1958 i sin bok The Rise of the Meritocracy. Han frågade sig vad som skulle hända om klassbarriärerna en dag övervanns, så att alla fick en verkligt jämlik möjlighet att stiga i graderna enbart på grund av sina egna meriter. I ett avseende skulle detta vara något att fira. Arbetarklassens barn skulle äntligen få konkurrera på ett rättvist sätt, sida vid sida med de privilegierades barn. Men det skulle inte bli en odelad triumf, menade Young, eftersom det skulle leda till hybris hos vinnarna och förödmjukelse hos förlorarna. Vinnarna skulle se sin framgång som en rättvis belöning för sin egen förmåga och därför se ner på dem som var mindre framgångsrika än de själva. De som inte lyckades skulle känna att de inte hade någon annan att skylla på än sig själva. För Young var meritokrati inte ett ideal att sträva efter, utan ett recept för vidgade klyftor och stegrade sociala spänningar.
Jag är, som de allra flesta, anhängare av meritokratin och har nog aldrig tänkt på att den har problematiska sidor. Det är snarare tvärtom, det problematiska är att det finns för många sätt att runda meritokratin på. Men nu har jag, lite motvilligt, det ska erkännas, efter att ha läst Harvardprofessorn Michael Sandels bok The Tyranny of Merit som kom för fyra år sedan, insett att frågan inte är så enkel.
Sandels konstaterar att i dagens USA är en universitetsutbildning ett grundkrav. Helst ska den som vill ha ett jobb i statens tjänst ha avlagt en examen vid något elituniversitet som Princeton, Yale eller Harvard. Det gäller inte bara tjänstemän utan också politiker.
Tendensen är densamma i Sverige. I riksdag och regering är situationen inte lika extrem som i Tyskland men det är ändå så att Ulf Kristerssons regering är den mest akademiska i modern tid. Två ministrar med doktorsexamina, från Lunds Universitet respektive King’s College, en med licentiatexamen. Andra med masterexamina från Cambridge och London School of Economics. Flera med civilekonom- eller juristexamen. Det kan tilläggas att i ett program i SVT visades hur tre av Ulf Kristerssons ministrar hade överdrivit sina akademiska meriter vilket bekräftar betydelsen av högskolemeriter.
Den gängse bilden är att en regering som styrs av välutbildade akademiker är något att välkomna. Precis som vi vill vi högt kvalificerade ingenjörer som bygger våra broar och välutbildade läkare så är det väl alldeles utmärkt med förtroendevalda som gått på de bästa universiteten? Är det inte troligare att högutbildade ledare ger oss en sund offentlig politik och en välgrundad politisk diskurs, än de med lägre meriter?
Nej, inte nödvändigtvis. Under de senaste fyra decennierna har Västvärldens meritokratiska eliter inte lyckats särskilt bra. De eliter som styrde USA mellan 1940 och 1980 var betydligt mer framgångsrika. Det gäller också för Sverige. I dag är välfärden i stort sett nedrustad, rättsväsendet överbelastat, polisen underbemannad och gängkriminaliteten formligen exploderar. Var tjugonde svensk sitter i en vårdkö och nästan hälften av dem har väntat mer än vårdgarantins 90 dagar. Arbetslösheten ligger på 8,4 procent. 1, 3 miljoner svenskar är bidragsförsörjda. Landet har utan att folket tillfrågats anslutits till Nato, som driver ett proxykrig mot Ryssland. Ansvariga politiker påstår att världens fjärde högsta skatter inte räcker för att finansiera försvaret. Börjar man rada upp eländet går det att göra listan nästan hur lång som helst.
För att kunna styra ett land krävs framför allt att man har bra fotfäste i verkligheten och ser de problem som breda grupper av medborgare ser. Det krävs också ett gott sunt förnuft och insikten om att medborgarnas väl och ve alltid måste vara första prioritet. Ingen av dessa förmågor utvecklas särskilt väl på universitet och högskolor. Där lär man sig att hantera teorier om verkligheten och – för att uttrycka det burdust – att krångla till saker och ting. Till detta kan man lägga att man lär sig tala med de lärde på latin men inte med bönder på bönders vis.
——————-
*Stöd Swebbtv:*
Swish 123 535 86 92
Bankgiro 5786-0603
Bankkonto (månadsgivare) 9060 022 6751
Donera med kreditkort: https://nyheter.swebbtv.se/donera/
Hemsida: https://swebbtv.se
Nyhetssajt: https://nyheter.swebbtv.se
Webbutik: https://butik.swebbtv.se
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev: https://nyheter.swebbtv.se/nyhetsbrev/
Kontakt: info@swebbtv.se
Teknisk support: support@swebbtv.se (appar etc.)
Den brittiske sociologen Michael Young myntade begreppet meritokrati 1958 i sin bok The Rise of the Meritocracy. Han frågade sig vad som skulle hända om klassbarriärerna en dag övervanns, så att alla fick en verkligt jämlik möjlighet att stiga i graderna enbart på grund av sina egna meriter. I ett avseende skulle detta vara något att fira. Arbetarklassens barn skulle äntligen få konkurrera på ett rättvist sätt, sida vid sida med de privilegierades barn. Men det skulle inte bli en odelad triumf, menade Young, eftersom det skulle leda till hybris hos vinnarna och förödmjukelse hos förlorarna. Vinnarna skulle se sin framgång som en rättvis belöning för sin egen förmåga och därför se ner på dem som var mindre framgångsrika än de själva. De som inte lyckades skulle känna att de inte hade någon annan att skylla på än sig själva. För Young var meritokrati inte ett ideal att sträva efter, utan ett recept för vidgade klyftor och stegrade sociala spänningar.
Jag är, som de allra flesta, anhängare av meritokratin och har nog aldrig tänkt på att den har problematiska sidor. Det är snarare tvärtom, det problematiska är att det finns för många sätt att runda meritokratin på. Men nu har jag, lite motvilligt, det ska erkännas, efter att ha läst Harvardprofessorn Michael Sandels bok The Tyranny of Merit som kom för fyra år sedan, insett att frågan inte är så enkel.
Sandels konstaterar att i dagens USA är en universitetsutbildning ett grundkrav. Helst ska den som vill ha ett jobb i statens tjänst ha avlagt en examen vid något elituniversitet som Princeton, Yale eller Harvard. Det gäller inte bara tjänstemän utan också politiker.
Tendensen är densamma i Sverige. I riksdag och regering är situationen inte lika extrem som i Tyskland men det är ändå så att Ulf Kristerssons regering är den mest akademiska i modern tid. Två ministrar med doktorsexamina, från Lunds Universitet respektive King’s College, en med licentiatexamen. Andra med masterexamina från Cambridge och London School of Economics. Flera med civilekonom- eller juristexamen. Det kan tilläggas att i ett program i SVT visades hur tre av Ulf Kristerssons ministrar hade överdrivit sina akademiska meriter vilket bekräftar betydelsen av högskolemeriter.
Den gängse bilden är att en regering som styrs av välutbildade akademiker är något att välkomna. Precis som vi vill vi högt kvalificerade ingenjörer som bygger våra broar och välutbildade läkare så är det väl alldeles utmärkt med förtroendevalda som gått på de bästa universiteten? Är det inte troligare att högutbildade ledare ger oss en sund offentlig politik och en välgrundad politisk diskurs, än de med lägre meriter?
Nej, inte nödvändigtvis. Under de senaste fyra decennierna har Västvärldens meritokratiska eliter inte lyckats särskilt bra. De eliter som styrde USA mellan 1940 och 1980 var betydligt mer framgångsrika. Det gäller också för Sverige. I dag är välfärden i stort sett nedrustad, rättsväsendet överbelastat, polisen underbemannad och gängkriminaliteten formligen exploderar. Var tjugonde svensk sitter i en vårdkö och nästan hälften av dem har väntat mer än vårdgarantins 90 dagar. Arbetslösheten ligger på 8,4 procent. 1, 3 miljoner svenskar är bidragsförsörjda. Landet har utan att folket tillfrågats anslutits till Nato, som driver ett proxykrig mot Ryssland. Ansvariga politiker påstår att världens fjärde högsta skatter inte räcker för att finansiera försvaret. Börjar man rada upp eländet går det att göra listan nästan hur lång som helst.
För att kunna styra ett land krävs framför allt att man har bra fotfäste i verkligheten och ser de problem som breda grupper av medborgare ser. Det krävs också ett gott sunt förnuft och insikten om att medborgarnas väl och ve alltid måste vara första prioritet. Ingen av dessa förmågor utvecklas särskilt väl på universitet och högskolor. Där lär man sig att hantera teorier om verkligheten och – för att uttrycka det burdust – att krångla till saker och ting. Till detta kan man lägga att man lär sig tala med de lärde på latin men inte med bönder på bönders vis.
——————-
*Stöd Swebbtv:*
Swish 123 535 86 92
Bankgiro 5786-0603
Bankkonto (månadsgivare) 9060 022 6751
Donera med kreditkort: https://nyheter.swebbtv.se/donera/
Hemsida: https://swebbtv.se
Nyhetssajt: https://nyheter.swebbtv.se
Webbutik: https://butik.swebbtv.se
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev: https://nyheter.swebbtv.se/nyhetsbrev/
Kontakt: info@swebbtv.se
Teknisk support: support@swebbtv.se (appar etc.)
[[poddavsnittetDetaljer]]